Tänkte skriva ett åsiktsinlägg som jag har funderat på ett tag nu.  Nämligen om hur det är att alltid vara den som ”står på sidan” vid träningar, tävlingar, uteritter osv. Personligen har jag väldigt mycket erfarenhet av detta av väldigt förklarliga skäl, jag har ingen ponny/häst. Eddie då? kanske ni tänker då? Jo tyvärr så äger jag inte honom och har därför ingen rätt att göra allt det där ”alla” andra gör.

Turligt nog så har jag fantastiska vänner som låter mig följa med på tävlingar osv.  Där kan jag utöva ett av mina andra stora intressen förutom ridning, dvs. fotografering.
Men i längden blir det faktiskt lite jobbigt för mig att ta ”den där” rosettbilden för sjuttio elfte gången efter avslutad klass. Inte för att jag på något vis missunnar dom rosetterna, för jag om nån vet hur dom kämpar vardagligen och att dom inte precis har lätta ponnyer/hästar som man bara kan styra runt utan snarare tvärt om.
Detta gäller faktiskt inte bara mina vänner, utan för mig kan det vara jobbigt att se ”vem som helst” som fått en rosett eller bara genomfört en fin runda och verkligen visar sin glädje. Vid sådana tillfällen kan det nästan komma tårar i mina ögon. Av ännu en enkel anledning: Jag vill också! Jag vill också vara den där personen som går galoppera ärevarv, ta rosett bilder och visa alla att man faktiskt också är att räkna med. Jag tror inte det här egentligen grundar sig i avundsjuka, eller jo kanske lite. Utan mer att jag faktiskt lyckats komma ut på tävlingsbanorna med Eddie också nu, och märkt att vi oftast inte har mycket att säga till om mot vässade privatekipage. För mig är ju Eddie världens bästa ponny varje dag, på eller av tävlingsbanorna spelar inte så storroll. Vi kan ta en mysig skogstur eller vi kan få det där perfekta språnget på en hoppträning, det kan gå dåligt, jag kan ramla av eller misslyckas totalt, men han är ändå ALLTID bäst för mig. Det jag vill komma till är nog att det vore så skönt att bevisa för folk på tävlingsbanorna att vi också är att räkna med och inte ”bara ett segt ridskoleekipage”. För det skulle allt vara lite kaxigt att lyckas med någonting nästan ingen egentligen tror vi kan lyckas med, knappt så jag vågar tro det själv innan vi lyckats.
Det är inte precis lätt att tävla ridskoleponny har jag insett under de lite över ett år vi tävlat. Allt ska stämma så mycket mer, man måste planera och fixa så det passar in i verksamheten, man kan inte ha den utrustning man vill och man kan inte åka på vilka tävlingar man vill när man vill.

Vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men jag är trött på att höra om alla dressyr/hopp/terrängträningar för olika tränare som jag aldrig kommer få möjlighet att testa.  Nu den här perioden på året är det ju vanligt att man kanske åker och badar med hästen, eller åker på bete, eller helt enkelt en så ”simpel” sak som att ha klänningsfotografering. Inget av det kan jag uppleva själv, visst jag kan ju stå på sidan och fota. Men sen när jag kollar på bilderna inser jag ju att jag egentligen så himla gärna vill vara den personen på bilderna och inte ”bara” den som står på sidan och förevigar ögonblicken.

Slutligen så tror jag att vore Eddie min skulle det inte vara lika viktigt att tävla. För då skulle vi kunna göra allt det där andra som jag faktiskt egentligen är mer intresserad av, typ rida på härliga barbackaturer över fält, rida och bada och kanske prova ett pass på terrängbanan. För trots allt är jag nog inte en tävlingsmänniska på riktig, vilket jag grundar i att jag är absolut aldrig beredd att ge upp min bästa vän för att få tävla, och resultaten kommer egentligen aldrig att vara så viktiga, men visst vore det kul att i alla fall NÅNGÅNG få visa upp på tävling hur bra det faktiskt är på träning. Dock får jag nog leva med den vetskapen att han helt enkelt är bäst för mig oavsett vad andra tycker, tror nämligen inte vi hinner visa så bra resultat innan vår tävlingstid är över. Han fyller ju ändå 19 i år och jag fyller 18, vår tid rinner ut för snabbt, hade vi varit yngre och läget sett lite annorlunda ut. Vet jag att vi hade kunnat prestera fina resultat på banorna och då kanske det hade varit viktigare för mig ….
Nu vill jag bara bevisa för alla att vi också duger och att Eddie visst är en fin och underbar ponny som jag vet att han är. Samtidigt som jag skulle vara nöjd med att bara få rå om honom som min egen också.

Missförstå mig inte nu, fotografering är kul, och ett av mina största intressen förutom ridning. Men jag vill somsagt också få uppleva dom där fina stunderna som jag brukar fånga på bild.