Vad ska hästar vara bra för?

 

Många ungdomar spenderar tonåren i stallet, hästsport är en stor sport i Sverige och enligt Tidningen ridsport engagerar sig cirka en halv miljon människor i hästar. Hur kommer det sig att så många väljer att hålla på med hästar, och lär man sig någonting av att vara hästmänniska?

Jag är för att människor ska hålla på med hästar, inte minst ungdomar. Jag hade jättegärna sett att man prövade på ridning på skolidrotten, det är trots allt en idrott, och då kanske fler skulle börja rida på fritiden också. Jag själv är hästtjej och jag tycker att alla borde få chans att pröva på ridsporten. Det finns så många argument för varför jag tycker såhär, bland annat så ger hästen otroligt mycket glädje och självförtroende, vilket många ungdomar i dagens samhälle behöver. Stallet är en jättebra fristad om man haft en jobbig dag eller så, oavsett vad man känner så är det en lättnad att komma till stallet och klappa på en mjuk hästmule, eller ta en ridtur i skogen.

Stallet är också en jättebra plats att lära sig ta ansvar på. Man måste se till att hästarna i stallet mår bra, de kan inte ta hand om sig själva. Man måste vara en ledare och kamrat till hästen, och det är en toppenbra egenskap att ha i arbetslivet sedan tror jag, för i stallet kan man inte styra med järnhand, man måste vara en ödmjuk ledare och samarbeta, både med hästarna och med andra människor i stallet.

I stallet blir man handlingskraftig, man lär sig hantera lite (eller mycket) skit under naglarna. Jag har massor av exempel från mig själv, till exempel när min häst har bajsat i sitt vatten, jag tvekar inte en sekund på att göra rent det, jag tar tag i tvättsvampen och rengör på en gång, det är sådant många i min ålder gärna skulle avstå tror jag.

Enligt Lena Forsberg påverkas kvinnors syn på ledarskap av om kvinnorna brukar vara i stallet. Hon menar på att man som kvinna ser annorlunda på ledarskap och man vågar helt enkelt ofta vara en bra ledare om man varit mycket i stallet och är präglad av stallmiljö. (http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbotten/stalltjejer-blir-ofta-chefer)

Nu kanske du som läser detta tänker att man kan lära sig ta ansvar och bli en bra ledare på andra sätt än att vara i stallet, och ja, det är klart man kan det. Men stallet är en väldigt bra väg till att bli ledare och en skicklig entreprenör, man lär sig om ledarskap betydligt mer konkret i stallet än om man sitter på en föreläsning
och lyssnar, även fast det också är ett sätt.

En annan sak du kanske tänker är att ridning är dyrt och att alla inte har möjlighet att hålla på med hästar. Tyvärr är det sant, och jag önskar att det skulle vara billigare så fler har möjlighet att rida, men att införa ridning på idrotten i skolan kanske skulle vara ett bra alternativ?

Avslutningsvis vill jag egentligen bara säga att jag tycker fler ska börja med hästsport, för det ger en så mycket, och man lär sig mycket saker som är toppenbra att kunna i vardagen och arbetslivet också. Jag tycker att det vore jättebra att hitta en lösning för att kunna införa ridning på skolidrotten, åtminstone ge skolungdomar möjlighet att pröva på ridning, för det är helt fantastiskt.

 

 

 


Indelningen på ponnytävlingar försvinner!

Svenska ridsportförbundet har beslutat att ta bort åldersindelningarna på ponnytävling från och med nästa år.

Läs mer här: 

http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2015/09/Gruppindelningenpaponnyforsvinner/

Jag tycker detta är ett bra beslut, då det har varit stökigt med grupperna det här året. Främst för tävlingsarrangörer och ryttare i grupp två, men även för oss grupp ett- ryttare som ibland inte vet om vi startar före eller efter grupp två på tävling. 

Stor tumme upp för detta från min sida.




/Stina 


Att "alltid" stå bredvid...

 Tänkte skriva ett åsiktsinlägg som jag har funderat på ett tag nu.  Nämligen om hur det är att alltid vara den som ”står på sidan” vid träningar, tävlingar, uteritter osv. Personligen har jag väldigt mycket erfarenhet av detta av väldigt förklarliga skäl, jag har ingen ponny/häst. Eddie då? kanske ni tänker då? Jo tyvärr så äger jag inte honom och har därför ingen rätt att göra allt det där ”alla” andra gör.

Turligt nog så har jag fantastiska vänner som låter mig följa med på tävlingar osv.  Där kan jag utöva ett av mina andra stora intressen förutom ridning, dvs. fotografering.
Men i längden blir det faktiskt lite jobbigt för mig att ta ”den där” rosettbilden för sjuttio elfte gången efter avslutad klass. Inte för att jag på något vis missunnar dom rosetterna, för jag om nån vet hur dom kämpar vardagligen och att dom inte precis har lätta ponnyer/hästar som man bara kan styra runt utan snarare tvärt om.
Detta gäller faktiskt inte bara mina vänner, utan för mig kan det vara jobbigt att se ”vem som helst” som fått en rosett eller bara genomfört en fin runda och verkligen visar sin glädje. Vid sådana tillfällen kan det nästan komma tårar i mina ögon. Av ännu en enkel anledning: Jag vill också! Jag vill också vara den där personen som går galoppera ärevarv, ta rosett bilder och visa alla att man faktiskt också är att räkna med. Jag tror inte det här egentligen grundar sig i avundsjuka, eller jo kanske lite. Utan mer att jag faktiskt lyckats komma ut på tävlingsbanorna med Eddie också nu, och märkt att vi oftast inte har mycket att säga till om mot vässade privatekipage. För mig är ju Eddie världens bästa ponny varje dag, på eller av tävlingsbanorna spelar inte så storroll. Vi kan ta en mysig skogstur eller vi kan få det där perfekta språnget på en hoppträning, det kan gå dåligt, jag kan ramla av eller misslyckas totalt, men han är ändå ALLTID bäst för mig. Det jag vill komma till är nog att det vore så skönt att bevisa för folk på tävlingsbanorna att vi också är att räkna med och inte ”bara ett segt ridskoleekipage”. För det skulle allt vara lite kaxigt att lyckas med någonting nästan ingen egentligen tror vi kan lyckas med, knappt så jag vågar tro det själv innan vi lyckats.
Det är inte precis lätt att tävla ridskoleponny har jag insett under de lite över ett år vi tävlat. Allt ska stämma så mycket mer, man måste planera och fixa så det passar in i verksamheten, man kan inte ha den utrustning man vill och man kan inte åka på vilka tävlingar man vill när man vill.

Vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men jag är trött på att höra om alla dressyr/hopp/terrängträningar för olika tränare som jag aldrig kommer få möjlighet att testa.  Nu den här perioden på året är det ju vanligt att man kanske åker och badar med hästen, eller åker på bete, eller helt enkelt en så ”simpel” sak som att ha klänningsfotografering. Inget av det kan jag uppleva själv, visst jag kan ju stå på sidan och fota. Men sen när jag kollar på bilderna inser jag ju att jag egentligen så himla gärna vill vara den personen på bilderna och inte ”bara” den som står på sidan och förevigar ögonblicken.

Slutligen så tror jag att vore Eddie min skulle det inte vara lika viktigt att tävla. För då skulle vi kunna göra allt det där andra som jag faktiskt egentligen är mer intresserad av, typ rida på härliga barbackaturer över fält, rida och bada och kanske prova ett pass på terrängbanan. För trots allt är jag nog inte en tävlingsmänniska på riktig, vilket jag grundar i att jag är absolut aldrig beredd att ge upp min bästa vän för att få tävla, och resultaten kommer egentligen aldrig att vara så viktiga, men visst vore det kul att i alla fall NÅNGÅNG få visa upp på tävling hur bra det faktiskt är på träning. Dock får jag nog leva med den vetskapen att han helt enkelt är bäst för mig oavsett vad andra tycker, tror nämligen inte vi hinner visa så bra resultat innan vår tävlingstid är över. Han fyller ju ändå 19 i år och jag fyller 18, vår tid rinner ut för snabbt, hade vi varit yngre och läget sett lite annorlunda ut. Vet jag att vi hade kunnat prestera fina resultat på banorna och då kanske det hade varit viktigare för mig ….
Nu vill jag bara bevisa för alla att vi också duger och att Eddie visst är en fin och underbar ponny som jag vet att han är. Samtidigt som jag skulle vara nöjd med att bara få rå om honom som min egen också.

Missförstå mig inte nu, fotografering är kul, och ett av mina största intressen förutom ridning. Men jag vill somsagt också få uppleva dom där fina stunderna som jag brukar fånga på bild.
 


/Jossan

Hur viktig är varierad träning?

Ja, hur viktigt tycker ni det är att träna hästar varierat? På varierat underlag och att träna på olika saker?

För mig och många andra är det verkligen viktigt. Jag tror verkligen inte en häst mår bra av att gå på bana 365 dagar om året. Jag rider ut rätt mycket, i skogen för att låta hästarna gå på annat underlag och göra andra saker än att bara trimmas på banan. Jag tror det stärker hästen väldigt mycket och jag tror man tjänar mycket på banan om man är van att rida ut. Till exempel så blir hästen starkare och tål mer om den får gå på varierat underlag, där det är platt, där det är backigt, på asfalt, barr och över stock och sten. Hästarna lär sig hålla koll på fötterna och det viktigaste av allt tror jag, hästen blir inte uttråkad och då blir den mer arbetsvillig på banan vilket kommer leda till bättre resultat i träningen. Även om man tränar ett pass på banan så tror jag det lönar sig att rida fram och/eller avsluta ute. Det är för hästen att få skrittas igång/ skrittas av på ett annorlunda underlag och dessutom ökar förhoppningsvis hästens arbetsvilja och framåtbjudning om den börjar sitt pass ute i skogen till exempel.
 
En annan fördel med att vara van att rida ute är att man får lära sig att rida i alla väder, för på tävling kan det regna, det kan blåsa, det kan snöa och det kan vara 30 grader varmt och sol, är man van att rida under dessa omständigheter, dels hästarna men mest vi ryttare tror jag, ökar man ju sina chanser att prestera på tävling under liknande väderförhållanden ganska mycket. Man vill ju inte alltid lyckas bäst när det är helt vindstilla, helt perfekt varmt och varken regnigt eller för soligt, för måste man ha dessa förutsättningar för att lyckas kommer man sällan att lyckas.
 
Förra året när jag tävlade Douglas red jag honom ca 4 dagar i veckan, ibland fler, ibland färre. Där han bodde finns inget ridhus, ingen paddock heller för den delen, vi red ut i alla väder. Trots det gick vi från hans första dressyrtävling på våren till flertal LA segrar med upptill 72% i dressyr på hösten. Man kan nog räkna gångerna vi tränat på ridbana på en hand nästan, det hände max 7 gånger. Vi red dressyrprogram på täkter, tränade skänkelvikningar och styrka efter grusvägarna, hoppade vattenpölar och red upp för ett berg. Någon månad på sommaren stod han på bete, men jag red honom lika mycket där, i hagar med gräs upp över magen på honom, så tränade vi. Och vi levererade på banorna trots det, eller ska vi säga tack vare det?
 
Det jag vill komma till är att jag tycker att variation i sin träning med häst är väldigt viktigt, både att variera innehållet i sina pass och även var man rider sina pass. Det går alldeles utmärkt att rida dressyr ute i skogen.
 
 
 
/Stina
 
 
 
 
 
 
 

När det känns lätt är det rätt

I de flesta fall tror jag att det är som rubriken lyder. När det känns lätt att hoppa en speciell bana till exempel, då gör man nog rätt i sin ridning då det annars inte skulle kännas så lätt. Eller om man rider ett dressyrprogram och det känns lätt, då rider man som man ska och hästen lyder ens hjälper, alltså är det rätt då.
Oftast när man gör rätt så ser det också väldigt lätt ut, och det är väl egentligen det man strävar efter i denna sport. Att det ska se lekande lätt ut, och det gör det rätt ofta på stora tävlingar som sänds på tv. Hur svårt det än kan vara så ser det ofta lätt ut när de hoppar banor på 160 cm med sina hästar som inte är mycket större än hindren eller när de rider galoppombyten i varje galoppsprång, eller när man ser en piaff eller en passage. Det är väldigt häftigt och nyttigt att kolla på ryttare på hög nivå, till exempel på tv, eller ännu bättre, live. Då ser man verkligen att det för många ryttare ser otroligt lätt ut, och det är precis det man själv vill uppnå kanske.
 
Jag menar inte att det ska vara lätt som en plätt att rida, men jag menar att när allt stämmer och man gör rätt, så känns det oftast lätt, allt flyter liksom på. Hästen blir inte dragig eller seg för skänkeln, inte svårstyrd eller svår att flytta åt sidan, det bara flyter på och hästen söker jobb att utföra.
När man känner känslan av en häst som lyder ens minsta vink och söker jobb som jag skrev ovan, då är det en fröjd att rida, och även att se på i de flesta fall. Känslan man får när man sitter i sadeln och hästen gör precis det man tänkt, den känslan är värd varje buren vattenhink, varje greptag i boxen, varje packad höpåse och varje frusen tå man fått i stallet. det är i alla fall så för mig och jag är nästan säker på att det finns en hel del som håller med mig.
 
Det är stunder som dessa man kämpar för, stunderna när det går fantastiskt bra.
 
/Stina
 
 
 
 

Djurplågeri-ett gammalt inlägg

Det här är ett inlägg jag skrev för cirka ett år sedan, det handlar om djurplågeri och ni får gärna sprida det.

Jag tycker att djurplågeri är otroligt dumt i alla former och jag önskar att det skulle gå att bara få stopp på allt djurplågeri och alla djurförsök. Oskyldiga djur som inte gjort oss människor någonting. Varför kan folk bara döda dem för att de har lust? Och det är nästan värre när folk skadar djur och låter de lämnas åt sitt öde. Lidandet blir enormt då. Sen finns det andra sorters djurplågeri. Alla står inte och slår djur till exempel. Slakttransporter bland annat, djur som fraktas till andra länder i trånga utrymmen. Är inte det djurplågeri? Att låta djur stå utan mat och vatten väldigt länge med en massa andra djur. Det finns gånger då djuren trampar ihjäl varandra i de trånga lastbilarna. Ska det vara så? Är det okej att djur dör plågsamt för att vi människor är lata eller egoistiska? Skulle inte vi tycka mer om att äta kött om vi vet att djuren är skötta med omsorg och kärlek? Jag skulle det i alla fall. Men sedan finns det ju människor som bara tänker på sig själva. Egoister. De tänker inte på andra människor eller på djuren. De ser bara pengar. Pengar, pengar och pengar. Hur bra är det? Ska man prioritera pengar framför flera hundra liv? Tjänar man inte mer i slutänden av att se till att djuren har fått en bra sista tid i livet? Tänk vilka skuldkänslor de som vet att de har gjort så att djur dött måste ha. Eller också är de helt känslokalla. Kan man vara så kall? För mig är det orealistiskt. Skulle man själv vilja att någon annan prioriterar pengar framför ens liv? Nej, det vill nog ingen innerst inne.
 
Folk måste öppna ögonen och se hur det är och att det drabbar så otroligt många liv och själar. Det är inte okej med djurplågeri. Alla har rätt till ett bra liv och till en bra död.
Djur blir slagna för att de inte förstår. Djur blir slagna hårt med spön, händer och i vissa fall får djuren rejäla elstötar för att de undrar, de undrar vad de ska göra och varför de blir slagna. Man vinner inget krig med våld, man vinner med klokhet. Man vinner ingen fotbollsmatch genom att bråka, man vinner med samarbete. Man vinner inte heller någons förtroende och tillit med våld och bråk, för det vinner man med kärlek.
Det räcker att någon människa slår ett djur för sedan minns djuret det för alltid, visa djur hinner aldrig lita på någon människa fullt ut i hela sitt liv. Bara för att en person inte använder sin hjärna och sitt hjärta till att förstå att man inte gör så, aldrig någonsin, dessutom mot ett hjälplöst djur.
 
Tycker att alla ska ta och fundera på det här, väldigt många bryr sig och om man då kan sprida det med ord som folk funderar över och så vidare så kommer hälften av de som blivit berörda att göra någonting, det räcker att dela med sig om sina tankar för andra som jag gör nu. Det handlar om att nå ut till folk, ju fler som ser, desto fler kommer förstå och handla utefter det. Ingen kan göra allt men många kan göra mycket.
 
Det här inlägget ska inte vara fint då det inte är fint i verkligheten, är det skit i verkligheten ska det vara det när folk berättar och skriver också. Meningen är att man ska förstå hur det faktiskt är. Man tänker att så är det inte och så vidare, men innerst inne vet vi att det inte är så, varför ska vi ljuga för oss själva när vi kan rädda liv på att visa oss själva och andra sanningen. Att det inte är så jäkla fint och underbart alla gånger, vissas liv, människors som djurs är rent ut sagt ett helvete. Vissa får aldrig ens se en liten glimt av det ljusa och vackra, de får leva i dunkel och rädsla, vissa vet inte ens vad tillit är.

/Stina

Kille eller Tjej - Spelar det verkligen nån roll?

Spelar det någon roll om man är kille eller tjej?
Är killar mer värda är tjejer, eller är det tvärt om?

Jag tror att det är mycket annorlunda att vara kille jämfört med tjej, nu kan jag givetvis inte veta helt säkert utan i det här inlägget kommer jag utgå från vad jag tror.

Oavsett om man är kille eller tjej så uppfattas man olika beroende på vad man håller på med och är intresserad av. En tjej som t.ex. sitter hemma och spelar dator hela helgerna och aldrig är ute, kan uppfattas som konstig och kanske får hon något fler sneda blickar på sej i skolkorridoren. Däremot om du är kille och gör samma sak är det bara "jaha, en kille som gillar datorspel, helt okej". Bara för att det är så det "ska" vara.

I en diskussion som vi hade i skolan förut, kom det upp något som verkligen stämmer enligt mig. Medans en tjej från början oftast har ganska dåligt självförtroende och kanske har hon även komplex för hur hon ser ut. Så peppar tjejer varandra i livet och stöttar varandra när det är någon som har det svårt. Genom att bara finnas där för varandra, stötta och prata ut om saker och ting är man mycket värd som kompis i vissa situationer. Killar däremot har oftast ganska högt självförtroende från början. Eller det är i alla fall det dom vill få alla att tro. Jag tror att killar generellt i en grupp trycker ner varandra lite genom små bråk osv. 
Vilket slutar med att killar och tjejer ligger på ganska lika nivå. Men ibland kan det bli hemskt fel. 
För såklart är det individuellt, det här med självförtroende, det är olika från person till person. Fast inte helt oberoende om huruvida man är kille eller tjej. Det finns tjejer som redan har bra självförtroende eller som har vänner som trycker ner dom På samma sätt finns det killar som har dåligt självförtroende och vänner som peppar och stöttar.
Om man då har vänner som peppar ännu mer trots att man har bra självförtroende? Eller som trycker ner en trots att man redan mår dåligt? Kan det bli så att självförtroendet blir "för högt" eller "för lågt"? 
Jag tror att det är så att mår man redan dåligt och har vänner som gör det sämre
kan det leda till att man inte klarar mer och blir deprimerad.
Eller att om man har vänner som peppar och stöttar helatiden fast man redan har bra självförtroende, och tror förmycket på sej själv kan man råka hamna för "högt bland molnen”. Då kan man ses som udda ur andra personers synvinkel.

Samtidigt tror jag att det här kan till viss del bero på att vi lever i Sverige även kallat "landet lagom" av vissa. Om man är stolt över något man gjort eller sagt får man absolut inte "skryta" om det och visa att man är stolt över något man själv gjort, för då kommer genast någon med en nedlåtande kommentar och trycker ner och menar att, "Så bra var det väl inte?" "Det där kan vem som helst göra, tro inte att du är speciell".
Bloggar är ett allt vanligare fenomen där vem som helst kan dela med sej av sina åsikter, när som helst, till vem som helst. Att det råder yttrande frihet i Sverige tror jag dom allra flesta är medvetna om. Tyvärr finns det personer som utnyttjar sin blogg på internet på fel sätt, genom att hänga ut andra och skriva elaka kommentarer. Just det där med elaka kommentarer kan vara ett sätt att trycka ner andra, fast personligen tror jag att dom grundas på ovetskap och avundsjuka i många fall. Troligen är det här fenomenet mest utbrett hos tjejer på grund av att dom tror att dom ska må bättre själv av att trycka ner andra. Men det förekommer säkert även bland killar.

 

Exempel:

Person A lägger ut en bild från t.ex. ett ridpass med texten.

– Det gick så himla bra idag, ***** var så fin och allt bara klickade, det här passet kommer jag leva på länge.

Kanske även någon bild från dagen och kanske tillochmed en film.

Sen finns det oftast två grupper (såklart tillhör inte alla dessa) som läser det här inlägget och kommenterar.

 Grupp A, Kommer med positiva kommentarer och kanske samtidigt ger lite konstruktiv kritik och feedback på vad man kan göra bättre nästa gång.

Gud vad kul att det gick bra, han ser jätte fin ut. Vilken utveckling ni har gjort, men varför gör du inte så nästa gång så kanske det blir ännu bättre?

 Grupp B, gömmer sig ofta bakom en anonym kommentar och glömmer att man aldrig är anonym på internet.

Kallar du det där bra? Har aldrig sett nått så dåligt, och varför lägger du ut dom där bilderna när du skrev att det gått bra, för det ser det inte ut som att det gör på dom där bilderna!

 
Som bloggare får man ta mycket skit men man kan också nå stora framgångar man kanske inte skulle haft annars utan bloggen. Men man kan få en stor blogg även utan att provocera, det har många bevisat. Trots det så tror många att provocera är den lättaste vägen till framgång. Men har man bara tålamod, är beredd att länga många timmar på bloggen och sätter läsarna i första hand, så kommer tillslut framgångarna även utan att man skaffat sig många onödiga haters på vägen.

Killar och tjejer behandlas olika i samhället och det är fel ur min synpunkt. Ett exempel är att killar oftast får högre lön än tjejer för samma jobb. Det är också så att killar tillåts vara barnsliga längre upp i åldrarna än tjejerna. För tjejers del förväntas dom växa upp och ta mer ansvar tidigare i livet till skillnad från killar som ofta får vara barn längre.


Hur är det inom idrotten då? Behandlas alla lika där och får man tävla på lika villkor?

Svaret på den frågan borde kanske vara ja, men som jag ser det så är det inte så. Vilket naturligtvis beror på att killar på grund av fysiska förutsättningar inte kan tävla mot tjejer i alla sporter.

Inom hästsporten som är det som ligger mej närmast så förekommer inte jämnlikhet mellan killar och tjejer även fast det är många som säger att "ridsport är en av dom få sporter där tjejer och killar tävlar på lika villkor". Ridsporten anses i många sammanhang även vara en "tjej sport". Killar som rider kan i många fall bli mobbade i skolan och får ofta höra skällsord, som t.ex. bög. Kollar man på eliten så är det många killar som tävlar där. Ett exempel är Rolf Göran Bengtsson, som legat etta på rankinglistan över hoppryttare i hela världen och faktiskt vunnit Jerring priset förra året (2012). 

Vilket väckte många starka rektioner, eftersom vissa anser bland annat att:

1.       "Det va hästen som gjorde jobbet, hästen borde få priset"

2.       "Ridning är ingen sport"

Vänta nu lite, var det inte nått ni missade här? Fotboll vore inte en sport utan bollen, ska fotbollsspelare ta med sig bollen upp på scenen och ska bollen få priset då eller? Ska hockeyspelare ge priset till sina skriskor eftersom det var dom som "gjorde jobbet"? Men inga sådana åsikter förkommer om det är en fotbolls eller hockey spelare t.ex. som vinner Jerring priset. Utan det är bara speciellt riktat mot "tjej sporten" ridning. Jag tror det beror på att dom som aldrig flugit över ett hinder eller galopperat över ett snöklätt fält och upplevt det totala samspelet mellan häst och ryttare, kan inte heller förstå varför vi ryttare har valt att just lägga våra pengar och satsa på hästar av alla sporter.

I största möjliga mån tycker jag därför att alla som kan och har inflytande, ska avdramatisera ridning som "tjej sport" och jobba för att få in fler killar i sporten. För det behövs verkligen för utvecklingen. Framför allt inom ponnysporten.

På ridskolenivå kan man se ett fåtal killar som rider, kanske på grund av att dom vill testa nått nytt, kanske på grund av att hela familjen är intresserad av hästar. Hur som helst tycker jag att dom killar som vågar stå för att dom rider och gillar hästar är modiga, men hur stark man är än är som person finns det en slutgiltig gräns. Då man kanske inte orkar stå emot mobbingen och med att höra ord om en själv som definitivt inte har något att göra med vilken sport man väljer att utöva. Det är troligen den främsta anledningen till att vi ser så få killar inom ridsporten, och vore inte grupptrycket så högt tror jag vi skulle se fler killar även på ridskolenivå.

Vissa ridskolor har till och med speciella grupper för killar. Vilket kanske gör så fler killar vågar ta steget, för visst kan det nog vara lättare om man får va tillsammans med andra killar så man kan stötta varandra.

Blir man som tjej intresserad av att spela fotboll däremot så är det ingen som tycker det är det minsta konstigt. Det finns tillochmed speciella tjej lag i fotboll.

 Så min slutsats och svaret på frågan, "Är killar mer värda är tjejer, eller är det tvärt om?" lyder såhär:

Att oavsett vad man har för förutsättningar, oavsett om man är kille eller tjej så ska man ha lika stor chans att lyckas i livet. Men helt lika förutsättningar är det omöjligt att ge alla. Men att låta folk få hålla på med vilka sporter man vill utan att man ska bli mobbad för sina val är definitivt en bra början.

 Sorry för felstavning på bilden tog en från arkivet och märkte inte det..
/Jossan

Coolt, skickligt eller bara fult?

Kom över denna bild på en sida på Facebook "horse world" hette den. 
Kom över denna bild på Facebook, jag vet inte riktigt, det är ju coolt och minst sagt skickligt, men det är inte så snyggt enligt mig och inget jag skulle välja.

(www.tidningenridsport.se)
Den här var riktigt häftig tycker jag, coolt att den är så välgjord och detta är något jag skulle kunna tänka mig, men jag tycker dock vanlig klippning är finast, dvs utan figurer och sådant. 



Det här är också riktigt skickligt och kul, men inte särskilt snyggt. 


/Stina



Vikten av att....

Vikten av att träna varierat med sin häst/ponny.

Detta är något jag tycker är kul att fundera på och att få höra andras åsikter om, hur viktigt är det att träna varierat? 

Jag tror det är en av de viktigaste delarna för att lyckas inom ridsporten och hästsporten i allmänhet.
 
En väldigt viktig del är ju självklart kommunikationen mellan häst och ryttare/kusk, att hästen litar på mig som människa och att jag litar på hästen. Har man inte ett starkt band grundat på tillit med sin häst ser jag det som en självklarhet att man inte lyckas inom sporten. Det är självklart att man inte gör som någon säger om man inte litar på den, jag skulle inte lyssna på någon jag inte litar på. 

Förutom den delen tror jag då att varierad träning är väldigt viktig, både för häst och ryttare/kusk. 

Om man har ett schema där både häst och ryttare/kusk får göra olika saker, och inte samma sak varje dag, tror jag att man på sikt får:
*En gladare häst
*En gladare ryttare/kusk
*En friskare och mer hållbar häst
*En ryttare/kusk som lär sig att planera och ta ansvar

Alla punkter ovan är bra saker, saker som blir bättre om man har varierad träning. 

En häst som får göra olika saker och vara ute i skogen, på stigar, vägar och inte bara på en bana tror jag blir gladare och den håller längre. Det är väl ändå rätt självklart? 
Att en häst som springer runt runt på en ridbana/ i ett ridhus varje dag får förslitningsskador och sådant betydligt lättare än en häst som får gå ute, träna att lyfta på fötterna i skogen, hoppa lite då och då samt bli lösgjord med dressyr några gånger i veckan. 

Även ryttaren/kusken blir förmodligen gladare av att få variation i vardagen och att få pröva på olika saker. 

Här kommer ett exempel på hur en veckoplanering kan se ut:




När jag skriver dressyr menar jag självklart att man varierar även där och inte gör samma sak varje dressyrpass, samma med hoppningen, man ska inte träna på samma saker varenda pass. 

Vad tycker ni om detta ämne? Jag vill höra alla era åsikter och tankar!

/Stina

Är vi hästmänniskor hemska eller underbara?

Ja, det pratas rätt ofta om detta, att vi hästmänniskor är oschyssta och klassar folk efter utrustning och så vidare. Men är det verkligen så? Det är klart det finns folk som gör det, men det gör det nog bland andra sorters människor också.
 
Min uppfattning om oss hästmänniskor är att vi är otroliga, visst finns det dömande människor som inte är så värst trevliga, men vi andra? Jo många av oss är bra på att ta ansvar då vi tidigt lärt oss detta. Och vi är trevliga och brinner för det vi gör, det är faktiskt det viktigaste. Jag har mycket vänner och nästan alla är hästmänniskor, så tror jag det är för att man delar ett intresse man verkligen ger allt för, och då hjälps man åt och ger allt för varandra också.
Men många av oss hästmänniskor är också starka individer, vi kan ta en diskussion och våga stå för våra åsikter. Det tror jag har att göra med att vi fått lära oss den hårda vägen helt enkelt, hur många är det som inte hört saker liknande "hästar är hamburgare", "lek inte med maten" och annat skitsnack om våra fyrbenta vänner? Visst i början blev man ledsen när de sa så, men man lärde sig att det inte hjälpte, man slutade ta åt sig och ignorerade orden, huvudsaken var att vi själva visste att våra vänner inte blev mat. Och om någon säger till exempel:
-Ska du inte rida ut med mig, bara lite lugnt?
Då kan vi svara:
-Nej idag har jag faktiskt planerat att rida dressyr då vi verkligen behöver öva på skänkelvikningar.
 
Vi är även bra på att ta beslut då vi börjar med det redan i tidig ålder, vi måste bestämma om hästen ska ha täcke eller inte, om den ska svampas eller borstas och så vidare. Inga livsavgörande beslut men tillräckliga för att vi ska bli bättre på att fatta sådana.
 
En sak är säker, har man en äkta hästmänniska vid sin sida, då har man en vän för livet.
 
 
/Stina

Om någon skulle fråga mig...

Vad jag föredrar, hoppning eller dressyr, skulle jag inte kunna välja en av dem. Jag älskar verkligen båda sakerna. 
Att hoppa ger mig en kick, det är roligt att rida i full fart när allt stämmer och flyga över hinder efter hinder. Jag älskar det.
Men jag älskar även att sitta och rida dressyr, när hästen lyder ens minsta vink, och man gör en skänkelvikning med perfekt tvärning, gör en klockren galoppfattning, gör ett mjukt avbrott och gör en otrolig travökning, den känslan är häftig. 
Jag kan alltså inte alls välja vad som är roligast, men jag är inte en hoppryttare som tycker det är tråkigt att rida dressyr, inte heller en dressyrryttare som tycker hoppning är tråkigt, jag är en ryttare som älskar båda delarna, jag älskar även att bara vara ute på en skogstur eller på en promenad med hästen. 
 
Vad tycker ni? Skulle vara riktigt kul att höra vad ni läsare gillar för ridsportgren mest, och varför ni gillar just den/dem grenen/grenarna.
 
 
/Stina
 

Avslöjar mitt nästa åsiktsinlägg


Har jobbat med det ganska länge. Men nu börjar det äntligen ta sin slutgiltiga form. Hoppas såklart på många reaktioner.

/Jossan

Favoritsort på nosgrimma

Min favoritsort på nosgrimma är remont, har använt det ända sedan jag började med hästar, ridskolan har det och jag har alltid haft remont för dressyrridning, ibland använder jag dock något gammalt aachenträns men inte så ofta. Det jag gillar med remont-nosgrimmor är att de är väldigt enkla, inget onödigt på dem men det sitter ändå där det ska och håller bettet på plats, jag tycker även att det är jättebra med remmar långt ner på tränsen, en engelsk nosgrimma eller en aachen-nosgrimma utan snokrem tycker jag funkar sämre än en remontnosgrimma då jag tycker hästarna får en tendens att vilja gapa lite mer när det blir jobbigt när de inte har en rem långt ner på nosen. 
Med en remont-nosgrimma är det bara en nosrem, som sitter långt ner, lätt som en plätt, och bra också. 
 
Nackdelen med remont-nosgrimmor är att det inte finns så många modeller och så, det finns överhuvudtaget inte så många på marknaden, aachen-nosgrimmor finns till exempel i alla möjliga modeller, former och färger, breda, smala, lackade, blingade, dekorerade eller vanliga enfärgade. Remont-nosgrimmor finns nästan bara i vanliga enfärgade sorter och alla ser någorlunda likadana ut. Det är det som är det tråkiga med dem, men det gör inte så mycket. 
Två olika remont-träns från hooks.se
 
/Stina
 
 
 
 

Hästkött, okej eller inte?

Många diskuterar om det är okej med hästkött som de hittat i färdigrätter och annat där det påstås vara nötkött. Jag ger mig in i denna diskussion jag med då jag känner att jag gärna delar med mig av mina åsikter och tankar till er andra.
Jag tycker att det är okej att äta hästkött och har inget emot köttet. Sen skulle jag själv aldrig äta det om jag skule veta att det var det just för att jag kopplar automatiskt ihop det med min häst och andra hästar som ligger en nära om hjärtat. Det blir att jag tänker typ, "tänk om det är den hästen osv." Jag kan liksom inte tänka mig att jag skulle äta min hobby. Det gör nog inte heller någon som föder upp grisar (de som inte föder upp grisar för att slakta dem då). Har man sällskapsdjur av en viss sort till exempel grisar äter de flesta inte grisar tror jag. Jag har absolut inget emot folk som äter hästkött fast folk tror det ibland.
Jag tycker absolut inte att det är okej att man hittar hästkött i maten, det skulle inte spela någon roll vad för kött man hittat det är bara det att man gör inte så där. Man måste vara tydlig med vad som finns i maten, det är inte grejen att det är hästkött jag blir förbannad på, jag blir förbannad för att de stoppar ner kött som inte ska vara där.
 
Man ljuger och det är det som inte är okej, det inte okej att ljuga, framförallt inte om sådana saker.
 
Stopp för lögnare! Alla kan väl lära sig att vara ärliga?
 
Jag har inget problem med den här bilden, jag tycker faktiskt att den är rätt skojig.
 
/Stina

Min gästbloggning på alvidis.se

http://alvidis.se/2013/february/gastbloggning.html

LÄSLÄSLÄS
Kommer upp har också fast lite annorlunda då.
OBS ganska känsloväckande bild här nere.


/Stina


Åsiktsinlägg / Svar på kommentar

Fick en kommentar på det här inlägget, angående halsförlängare/gummisnodd.

Från samma person som innan skrev:


Svar från Stina:
"Det heter varken gummisnodd eller inspänningstygel, det är en sorts inspänningstygel. Som heter halsförlängare. Rex har gått så lång tid utan att jobba i rätt form och använda ryggen och bakbenen, då kan man använda snodden för att hästen ska få upp ryggen lite och jobba mer "genom" kroppen och då även stärka sig i hela kroppen. Detta är ett ämne man kan prata om länge fram och tillbaka. Det är ju även så att jag tror att Jossan rider på snodden för att hon vill utvecklas och inte bara sitta där med en häst som inte jobbar genom kroppen. Det går ju såklart att få lektionshästarna i form ändå men vissa av ponnyerna är svåra på det sättet då de inte har jobbat i form regelbundet på länge. Jag rider även själv på hjälptygel men då graman för att Jagge verkligen ska jobba på ordentligt för att stärka sina muskler."


Svar från Jossan:
"Jag håller med om det Stina skrev. Och för det första så heter det somsagt halsförlängare men det kallas för gummisnodd (eller "snodd"). Det är en sorts hjälptygel/inspänningstygel. För det andra så används den ofta på ridskolor av nybörjare som ska rida förstora eller för heta hästar. Men i just mitt fall så är det inget sånt utan jag klarar av både Rex & Eddie (framför ALLT Eddie) utan Halsfölängare/gummisnodd. Det är bara det att båda är typiska ridskole hästar som inte gör mer än dom behöver (dv.s inte mycket)...
Så då använder jag halsförlängaren för att utvecklas och för att känna hur det "ska" kännas. Jag har haft den EN gång på Eddie och det känns faktiskt bättre med han i dressyren UTAN snodd nu oxå.
Med det vill jag säga att halsförlängare/gummisnodd (eller vad man nu väljer att kalla det)  inte tvingar hästen att "jobba rätt" utan det krävs ju faktiskt fortfarande jätte mycket ridning för att få hästarna att gå i form/ på tygeln.

Vi fick även en kommentar till som vi väljer att publicera:


Detta ämne kan precis som Stina skriver diskuteras fram och tillbaka länge och dom flesta har delade åsikter om det. Men det här va iafl vårat bidrag och ni är välkommna att kommentera med era egna åsikter om ni vill.

/Ljusdalsryttarna



Visst blir man glad?

Visst blir man glad när man loggar in på bloggen och ser att en massa folk har kommenterat inläggen?

Det är därför jag bestämmde mej för ett tag sen att på alla bloggar jag läser/följer ska jag försöka kommentera saker på så ofta som möljligt.  Då menar jag inte kommentarer som typ "hej allt bra idag?" o.sv utan då menar jag RIKTIGA kommentarer som handlar om något i inlägget!

Så tänk er för lite...

Om alla som läser inläggen kommenterar dom också, då blir det roligare även för den som driver bloggen. Man blir lixom peppad att blogga mer, när man ser att det är någon som läser och tar ser tid att lämna en kommanter.

Jag menar, hur lång tid tar det egentligen att skriva en kommentar?
Svar: inte så lång tid

Oftast så svarar man på kommnetar också på så sätt så kan man ju samtidigt få en kommentar på sin egen blogg ;)

/Jossan

Är det för vågat?


image description


Jag har som ni kanske vet ett rosa träns till Pocahontas, vad tycker ni om det? själv tycker jag att det är jätte söt.
Jag har fått flera kommentarer om vad folk tycker redan, men nu vill jag vet vad just du tycker om tränset. Så kommentera det här inlägget med just DIN åsikt om rosa träns....

/Jossan


Det är svårt...

Att blogga..

Vi bloggare får utstå mycket kritik och elaka kommentarer från folk som ofta inte enns vågar skriva sitt namn.
Jag kan tycka att kommentera anonymt kan vara fegt, men det är inte alltid så. Det jag menar är att det finns ju även dom som är anonyma av en anledning, men endå vågar stå för det dom skriver.

Med det vill jag säga att ni får gärna kommentera anonymt. Det är ju iafl en kommentar, right?
Men har ni en blogg eller enns en mejl så skriv dom/den. För vad har ni att förlora på det?

Jag menar mejlen syns ju inte för någon annan än oss, och allt handlar om att våga stå för sina åsikter.

Vi är ju bloggare för att vi vill det, det är ett val man gör. Så innan ni skriver en elak kommentar tänk er för en extra gång, tänk på all tid vi bloggare lägger ner på våra bloggar.

För att skriva alla inlägg och fixa alla bilder och design till en blogg, det tar tid. Det är bara så det är, all tid vi väljer att lägga ner på våra bloggar. När vi har kunat lagt tiden på näsan vad som helst. Men i stället för att göra nått annat lägger vi vår tid på ER blogläsare.

/Jossan


RSS 2.0