Mål & planer för 2016

Ja det kanske är hög tid för mig att dela med mig av mina mål och planer för året, och årets tävlingssäsong som snart väntar på oss. Jag kan börja med att säga att jag är sjukt taggad på vad årets tävlingar kan bjuda på, det känns som att vi kommer kunna få till mycket bra då vi utvecklats mycket nu tycker jag.
 
Vi har hunnit landa på dressyrbanan rätt bra, det tycker jag vi gjorde 2015. Det var inga dressyrtävlingar som Jagge var jätteskeptisk och spändför domaren eller staketet eller liknande. Vi hade alltså inga jättelåga procentdippar som vi hade 2014 på grund av "läskigheter" på banan. Okej vi red på 55 och 56% två gånger, men det var som sagt inget som var så farligt så vi knappt kom förbi det inne på banan.
 
Jag tycker dessutom att Jagge blir lugnare och lugnare överlag. När det händer något hemma i stallet eller när vi åker iväg och tränar är han oftast väldigt lugn och ganska avspänd nu för tiden.
 
Jaja.. Jag är så seg, tillbaka till 2016. Det jag vill komma till är att 2016 tror och hoppas jag vi kan visa upp vad vi verkligen kan på dressyrbanan, utan att bli hindrade av att Jagge blir spänd och tittig.
 
Om vi då ska ta det här till en lite mer konkret nivå så säger jag en sak till att börja med. Man behöver ha två
ritter över 62% i LA:P1 för att få tävla FEI-programmen, vi har ett av dem. Jag vill alltså så snart som möjligt sätta det andra kvalet så vi kan smyga oss in i FEI-klasserna, gärna redan på vår/försommaren (April, Maj & Juni), och sen fortsätta där i Augusti, då jag inte tror det är så mycket tävlingar i Juli. Vi har börjat träna bitar ur FEI-programmen nu i vinter, det är svårare och annorlunda men det är inte för svårt.
 
Jag är även jättesugen på att komma ut på något dressyrmeeting. Har aldrig startat ett sådant förr, men jag tror det skulle vara bra för Jagge att tävla på samma anläggning flera dagar i rad.
 
Hoppas ni kommer vilja följa oss den här säsongen, jag lovar att det kommer bli en rolig säsong att följa.
 
/Stina
 
Här följer några bilder från hemmatävlingen 2015.
 
Den här sista är nog en av mina favoritbilder från året.

Jag älskar att klä på mig ridkläderna....

Och kliva ut i stallet. Där vet jag precis vad jag ska göra, kan mina stallrutiner som rinnande vatten, samma saker ska göras, oavsett om klockan är 07.00 en lördag eller om det är efter en skitjobbig skoldag. Hämta skottkärran och grepen, mocka boxen, bär vattenhinkarna och diska dem. Töm vattenhinkarna och skottkärran, ta med vattenslangen och fyll hinkarna, ta med mathinkarna och fixa morötter i dem, blötlägg lusern. Jag har gjort det många gånger, och nu reflekterar jag oftare och oftare över hur skönt det är att veta precis vad man ska göra de kommande timmarna, man behöver inte tänka nästan, bara göra sina sysslor. Det blir en fristad, och jag kan tycka att det är riktigt härligt att mocka Jagges box (den är oftast väldigt lättmockad, hahah).
 
Stallet är en bra mix på olika saker tycker jag, man får fysisk aktivitet, både genom stallarbetet och genom ridningen. Man får dessutom umgås med andra hästälskare, och bara andas häst och stall, det är trygghet tycker jag.
I stallet lär man sig få skit under naglarna och ta i, vilket enligt mig kan vara en bra egenskap att ha.
Man får även känna sig viktig och behövd i stallet, man vet att hästen behöver en, att just jag är viktig för att ge min häst den omsorg och mat den behöver.
 
Behöver jag ens tala om den känslan som infinner sig i en när allt klaffar när man sitter i sadeln?
Ni vet när hästen lyder ens minsta rörelse och allt bara fungerar och går precis som man vill, känslan i kroppen då är helt magisk, det är en känsla åtminstone jag kan leva länge på.
 
Att många människor håller på med hästar är ingen slump, det är jag rätt säker på, när man en gång börjat är man ofta fast, just för att hästsport är så mycket mer än bara en sport, det är en hel livsstil, man formar sitt liv efter hästarna, och hästarna och stallet formar en som person. Jag säger inte att hästsporten är bättre än annan sport, verkligen inte, men den är annorlunda. Det är så himla mycket mer än bara träningar och tävlingar, och dessutom tävlar man på samma villkor, oavsett om man är gammal eller ung, och oavsett kön, men det kan vi ta mer en annan gång. 
 
Det är extra roligt att rida när allt klaffar!
 
/S 
 
 
 
 

Styrkor och svagheter som ryttare

Ja, alla har vi styrkor och svagheter, det tror jag ingen kan förneka.
I detta inlägg ska jag försöka bekänna mina svagheter och leta fram mina styrkor som ryttare.
 
Svagheter
 
-Jag har ibland för dåligt tålamod när jag rider. Jag vill att det ska funka och gå bra på en gång och då låser jag mig ibland en del när det inte blir toppenbra på en gång. Jag måsta alltså jobba på att vara lugn och ha lite mer tålamod.
 
- Ibland blir jag lite för passiv och bekväm av mig, fast jag borde jobba ännu mer för att få hästen att gå ännu bättre. Ett bra exempel är när det känns ganska bra under ett dressyrpass med Jagge. Då blir det mest att jag rider runt och gör lite saker här och där, istället för att försöka få det att gå ännu bättre och planera min ridning, kanske sätta än mer tryck och samla ytterligare litegrann. Men detta är något jag jobbar stenhårt på och jag tycker själv att det blir bättre.
 
Styrkor
 
- En stryka jag har är väl att jag tycker om att variera ridningen. Jag tycker nästan alltid att det är kul oavsett om jag rider hoppning, dressyr eller ett konditionspass i skogen, och dessutom gillar jag att rida olika typer av hästar.
 
- Jag tycker själv att jag har ganska lätt för att komma på saker att göra under ridpassen, det finns nästan alltid någon övning i mitt huvud.
 
 
/Stina
 
 

Ingen häst är den andra lik

Det rubriken säger är en sak jag tänkt på en del.
Det ska vara si och så och man ska göra på det sättet eller på ett helt annat sätt säger man. 
 
"En häst ska gå på lösdrift för att må bäst"
"Hästen trivs bäst på box"
"En häst ska ridas dagligen för att må bra"
"En häst borde inte ridas så mycket, man borde ta det mer lugnt med hästen"
"Hästar måste ha kompisar i hagen"
"Hästarna slår ihjäl sig om dom har kompisar i hagen"
 
Exemplen är otroligt många, och visst har väl alla hört någon säga att det här är bäst för hästen, eller "det här funkar bäst". Min fråga är, finns det en hästhantering som passar alla hästmänniskor, och kanske framförallt, finns det ett sätt som passar alla hästar? 
 
För mig känns det rätt självklart, att olika hästar behöver leva på olika sätt för att må bra, precis som att vissa hästar passar bättre till vissa saker än till andra. En Shetlandsponny är inte gjord för att hoppa som ett Halvblod som är avlad för uppgiften, även om Shettisen kan hoppa. 
 
Det viktigaste tycker jag är att anpassa hästhållningen till individerna. Har man en häst som blir rastlös av att inte kunna leka med andra hästar i en hage, låt hästen gå med andra hästar i hagen då.  
Har man en häst som inte gillar att gå med andra hästar, som hellre har kompisarna i en hage bredvid sig, låt hästen gå ensam i hagen då. 
 
Det är egentligen ingen big deal tycker jag, oftast känner man sin häst så pass väl att man märker snabbt när den är nöjd eller missnöjd, och då vet man om man ska ändra något i hästens vardag eller inte. 
 
Jagge rids till exempel ganska mycket, han har lugna dagar, men vila helt gör han väldigt sällan mer än en dag i veckan, oftast får han vila färre dagar än så. För det fungerar bäst så med han, han blir lätt ofokuserad om han inte får tänka och röra på sig, åtminstone litegrann på hans lugna dagar också.
 
Vad tycker ni?
 
 
/Stina
 

 

My horse my hero

Egentligen är det ganska sjukt tycker jag. Hur mycket ett djur på 500 kg kan betyda för oss. Ett djur med fyra ben, stor kropp och en stark vilja. Vi samarbetar med dessa djur i alla väder 365 dagar om året i princip, och det är klart att man blir bästa vänner då. Men det är ändå konstigt, det är trots allt en annan varelse, med ett helt annat språk. Trots det får dessa djur oss att vilja förstå dem, att vilja sätta oss in i deras tankesätt och språk, och vi försöker och lär oss mer och mer hur just de individer vi hanterar och motionerar fungerar. Till sist vet man ganska mycket och kan gissa hur hästen ska reagera på något, trots att hästar är flyktdjur.
 
Man kan jämföra med att man skulle bo med en människa man inte känner, under en längre tid. Till sist blir man oftast väldigt när varandra då man lever tillsammans och delar allt liksom.
 
Vi hästmänniskor lägger alla våra vakna timmar på att grubbla över varför hästen var stel på senaste ridpasset, varför den är lite gallig, varför sadeln glider och så vidare. Allt kretsar kring dessa otroliga djur.Det är nog inte bara våra vakna timmar förresten, vi drömmer om hästarna, och grubblar även på nätter. Vi ler och skrattar också åt dessa djur, massor. All den kärlek vi ger hästarna, och all kärlek vi får tillbaka, genom ett bra ridpass eller en blöt puss, den kärleken betyder så mycket för oss människor, då hästarna bokstavligt talat är vårt liv.
 
 
 
My hero<3

Hur viktig är varierad träning?

Ja, hur viktigt tycker ni det är att träna hästar varierat? På varierat underlag och att träna på olika saker?

För mig och många andra är det verkligen viktigt. Jag tror verkligen inte en häst mår bra av att gå på bana 365 dagar om året. Jag rider ut rätt mycket, i skogen för att låta hästarna gå på annat underlag och göra andra saker än att bara trimmas på banan. Jag tror det stärker hästen väldigt mycket och jag tror man tjänar mycket på banan om man är van att rida ut. Till exempel så blir hästen starkare och tål mer om den får gå på varierat underlag, där det är platt, där det är backigt, på asfalt, barr och över stock och sten. Hästarna lär sig hålla koll på fötterna och det viktigaste av allt tror jag, hästen blir inte uttråkad och då blir den mer arbetsvillig på banan vilket kommer leda till bättre resultat i träningen. Även om man tränar ett pass på banan så tror jag det lönar sig att rida fram och/eller avsluta ute. Det är för hästen att få skrittas igång/ skrittas av på ett annorlunda underlag och dessutom ökar förhoppningsvis hästens arbetsvilja och framåtbjudning om den börjar sitt pass ute i skogen till exempel.
 
En annan fördel med att vara van att rida ute är att man får lära sig att rida i alla väder, för på tävling kan det regna, det kan blåsa, det kan snöa och det kan vara 30 grader varmt och sol, är man van att rida under dessa omständigheter, dels hästarna men mest vi ryttare tror jag, ökar man ju sina chanser att prestera på tävling under liknande väderförhållanden ganska mycket. Man vill ju inte alltid lyckas bäst när det är helt vindstilla, helt perfekt varmt och varken regnigt eller för soligt, för måste man ha dessa förutsättningar för att lyckas kommer man sällan att lyckas.
 
Förra året när jag tävlade Douglas red jag honom ca 4 dagar i veckan, ibland fler, ibland färre. Där han bodde finns inget ridhus, ingen paddock heller för den delen, vi red ut i alla väder. Trots det gick vi från hans första dressyrtävling på våren till flertal LA segrar med upptill 72% i dressyr på hösten. Man kan nog räkna gångerna vi tränat på ridbana på en hand nästan, det hände max 7 gånger. Vi red dressyrprogram på täkter, tränade skänkelvikningar och styrka efter grusvägarna, hoppade vattenpölar och red upp för ett berg. Någon månad på sommaren stod han på bete, men jag red honom lika mycket där, i hagar med gräs upp över magen på honom, så tränade vi. Och vi levererade på banorna trots det, eller ska vi säga tack vare det?
 
Det jag vill komma till är att jag tycker att variation i sin träning med häst är väldigt viktigt, både att variera innehållet i sina pass och även var man rider sina pass. Det går alldeles utmärkt att rida dressyr ute i skogen.
 
 
 
/Stina
 
 
 
 
 
 
 

När det känns lätt är det rätt

I de flesta fall tror jag att det är som rubriken lyder. När det känns lätt att hoppa en speciell bana till exempel, då gör man nog rätt i sin ridning då det annars inte skulle kännas så lätt. Eller om man rider ett dressyrprogram och det känns lätt, då rider man som man ska och hästen lyder ens hjälper, alltså är det rätt då.
Oftast när man gör rätt så ser det också väldigt lätt ut, och det är väl egentligen det man strävar efter i denna sport. Att det ska se lekande lätt ut, och det gör det rätt ofta på stora tävlingar som sänds på tv. Hur svårt det än kan vara så ser det ofta lätt ut när de hoppar banor på 160 cm med sina hästar som inte är mycket större än hindren eller när de rider galoppombyten i varje galoppsprång, eller när man ser en piaff eller en passage. Det är väldigt häftigt och nyttigt att kolla på ryttare på hög nivå, till exempel på tv, eller ännu bättre, live. Då ser man verkligen att det för många ryttare ser otroligt lätt ut, och det är precis det man själv vill uppnå kanske.
 
Jag menar inte att det ska vara lätt som en plätt att rida, men jag menar att när allt stämmer och man gör rätt, så känns det oftast lätt, allt flyter liksom på. Hästen blir inte dragig eller seg för skänkeln, inte svårstyrd eller svår att flytta åt sidan, det bara flyter på och hästen söker jobb att utföra.
När man känner känslan av en häst som lyder ens minsta vink och söker jobb som jag skrev ovan, då är det en fröjd att rida, och även att se på i de flesta fall. Känslan man får när man sitter i sadeln och hästen gör precis det man tänkt, den känslan är värd varje buren vattenhink, varje greptag i boxen, varje packad höpåse och varje frusen tå man fått i stallet. det är i alla fall så för mig och jag är nästan säker på att det finns en hel del som håller med mig.
 
Det är stunder som dessa man kämpar för, stunderna när det går fantastiskt bra.
 
/Stina
 
 
 
 

RSS 2.0